En tankeställare.

I fredags trodde jag att jag skulle förlora min far. Det var den värsta upplevelsen och känslan i mitt liv.
Hörde inte att det var min egna far som ringe mig fredagskväll för att meddela mig om att han låg på akuten, bara det var en chock för mig. Efter några timmar så ringde hans fru och berättade att han låg med syrgasmask nu för att få hjälp med andningen. Då kom tårarna fram, har inte gråtit så sen jag var ett barn.
Blev att åka upp till Stockholm med mina syskon för att träffa far på karolinska.
Var beredd att den här resan kunde vara den sista för att träffa far.
Ringde fars fru när vi hade åkt förbi Nyköping och fick ett uppmuntrade meddelande, han var bättre.  Det visade sig att det var fel på hjärtklaffarna och lungan var fylld med vatten.

Den här upplevelsen har fått mig att tänka efter. Min far är bara 46, bara 18 år äldre än mig, och inte överviktiga. Dags att se över ens egna liv också.

Det här året har varit mitt lyckligaste och än så länge det värsta i mitt liv.

Älskar dig så otroligt mycket pappa, du är inte bara min far, du är även min bästa vän.